Det är ett bra tag sedan något skrevs hit, och det har hänt mycket sedan dess...

..Vi skickade fyra poeter till Sverige på Svenska mästerskapen i Poetry Slam. Alla med sin egen stil och alla med sin egen stig. Och en av dem gick vidare till final!

..Vi blev kontaktade av Finnish Cultural Institute for the Benelux om att öppna deras sjunde upplaga av Transpoesie. Så vi skrev en dikt om vårt enarmade land på de språkstenar som landet är byggt. Och i september är vi alltså påväg till Bryssel.

..Vi har varit närvarande och frånvarande, vi har växt och vi har kommit till insikt. Och vi har tacklat livet. Ibland har våra vägar gått isär och andra gånger har de korsats. Det är tur att det finns telefoner nu för tiden!

 

 

I mars hade jag ju förresten en poesimånad på gång. Man kunde kalla det ett misslyckande, eftersom den slutar vid dag 6 men jag tror jag ska se det som att jag har möjlighet till förbättring. Jag hittade tre utkast som aldrig såg dagens ljus då, men jag tänkte att de kunde få chansen nu. Håll till godo!

 

Flyter fram i kritik
Men jag är mig lik
Backar när allt ska fram
Vilken skam!

Tvekar när jag borde stå fast
Jag är länken som brast
Har nog så mycket åsikter
Men kan inte ta konflikter

---

Motivationen verkar tryta
Jag vill ryta
Men jag hittar ingen ork

---

Det är fjäderns lätta sätt
Mot asfaltens tunga ord
Att förklara är inte lätt
När skadan ren är gjord

Jag visar upp en fin fasad
Men stommen den e fel
Du har redan byggt din stad
Utan att granska varje del

Hur rättar jag mitt misstag
Så allting hålls ihop
Och orken är så svag
Snart rämnar alltihop

 

 

Och nu är sommaren i princip över. Men vi får ta hösten lite senare. Den ser i alla fall inte ut att bli tom på poesi!

Jag gör framtvingade val
Vandrar vägen du bestämt
Utan att vara medveten

Du tvingar mig

Försöker kämpa emot
Men vet inte om jag vill
Allt är så kaotiskt

Jag undviker dig

 

Det är svårt när det känns som att man kan se kristallklart och vet vilken väg man borde vilja ta, men ens hela varelse egentligen vill åt andra hållet. Man vill trycka på paus, men när man inte kan så paralyseras man och blundar istället.

Du står utanför och kikar in
Knackar på fönstret
Jag står inne och ser dig
Jag ser hur du kämpar

Jag borde öppna upp
Jag borde bjuda in
För jag vet hur du känner
Men jag kommer inte göra det

Jag är lika mycket del av gruppen
Lika skyldig som alla andra
Kanske är jag skyldigare
När jag ser men väljer att inte se

 

Det är så svårt med oss människor och grupper. Särskilt grupper som är självvalda, men där medlemmarna i gruppen inte specifikt valt varandra utan bara gjort samma val och sedan blivit ihopkastade. Det är otroligt svårt när man kommer till insikten att man vill vara den som inkluderar alla, men att det är så (kraftuttryck) mycket svårare i praktiken än i tanken.

Det känns oövervinnerligt svårt när man tänker: Tanken man nån gång haft att en person aktivt borde göra val som är socialt mera accepterade för att passa in, är en del av problemet. Det är gruppen och dess medlemmar som borde kunna acceptera en person oavsett hur hen är. 

Att aktivt jobba på djupt rotade egna mönster för vad som är socialt accepterat är extremt utmanande på en bra dag. Känns liksom överflödigt att diskutera en dålig dag. Och idag var nog inte en så väldigt bra dag. Så jag får lägga hoppet till imorgon.

Jag utmanar mig själv att skriva lite poesi varje dag under mars månad.

Skaka handen
Håll greppet fast
Inte för fast
Skaka inte handen för länge
Ögonkontakt
Öppet kroppsspråk
Sluta skaka handen samtidigt som motparten
Le
Också med ögonen

Skaka handen
Ge ett handtag
Ta tag i ditt liv

 

Idag har jag alltså skakat händer. Vet inte om jag är bra eller dålig, vet bara att det alltid känns naturligt att sträcka fram handen men inte det som kommer sen. Ni som träffar mig och skakar hand: jag hoppas jag ger ett bra intryck! Om jag inte gör det, ha överseende!

Livet är stressigt just nu. En blandning av stress som kom oundvikligen och stress jag kunnat, men inte lyckats, undvika. Det är en process. Så för att addera till det bestämde jag mig för att jag ska lägga en liten stund varja dag denna månad på att klämma ur mig något i poesi-form. Som en liten utmaning till mig själv. Kanske jag råkar ge någon inspiration till att skriva en text och ställa upp i uttagningarna till Sveriges Mästerskap i Poetry Slam till och med! 

Idag är inte dagen för mina ord eller dikt.
Idag är Samernas nationaldag, och Mimie Märaks dikt "What Local People" har ekat i mina tankar hela dagen.

Från andra sidan viken denna tankeväckande dikt, men Samerna, de har varit här sedan tidigare, sedan dessa gränser inte var målade på papper.



 

Daniel, som vann Bokkalaset Poetry Slam 2016, har förövrigt ett poesiprojekt på gång som kallas En dikt i veckan!

HÄR kommer ni rakt till sidan, och nedan smakprov!


Haiku och advent:
 

Papperspåse:

 

Med en vecka kvar till Bokkalasets Poetry Slam i Ekenäs kan vi meddela att alla tävlingsplatser är fyllda! Vi är jätteglada att så många har valt att anmäla sig och nu väntar vi med spänning på själva tävlingen.

Ifall någon skulle ha velat anmäla sig ännu ber vi att ni tar kontakt till estradpoesi.finland[at]gmail.com och visar intresse, så kan vi ha det i åtanke ifall någon av de anmälda annulerar sin anmälan!

---

Jag tänkte på samma gång sätta mig ner och skriva av mig lite, i form av situationspoesi. Vad passar bättre då det snart är dags för Poetry Slam? Och all helgona är stundande, så mina tankar går till de som gått vidare och alla de som står kvar.

 

De viktigaste jag har
De finns ännu med mig, kvar
Alla de som står mig nära
Alla de jag kallar kära

Men det finns ju många andra
Som på den eviga vägen vandra
Alla de som vi nu minns
De kanske en dag återfinns

-----

Det är så svårt att tolka sorg
Den blir så lätt en ensam borg
Så från djupet av mitt hjärta
Önskar jag lindra all din smärta

Ta tiden du behöver
Och mera därutöver
Jag finns och lyssnar, om du vill
Till oändligheten nästintill

Men att starta med att fråga
Det är svårare att våga
Sorg kan vara svår att rå på
Ingen vill ju trampa på nån tå

I denna mörka tid
Kan man behöva nån bredvid
Behöver du nu mig
Så finns jag här för dig

 

Ta hand om varandra, nu och alltid! Håll alltid högt i tak och varma filtar framme! För vi behöver alla någon att prata med ibland, och det är min förhoppning att vi alla ibland också kan vara den som lyssnar!
 

Här kan man se hela Efter Nio- programmet på Yle Arenan! Torde vara möjligt att se globalt också!

Det roligaste var nog improvisationsdiktandet -improesin!

Skärmkap lånat ur Efter Nio - i improesi så skall man alltså inkorporera ord som ges i sin dikt som man improviserar!

 

Sådär freestyle med kompisar kan man ju slänga nästan vad som helst, men det känns nog alltid som en extra utmaning då man vet att det filmas, och kommer ligga uppe i ett år! Vanligtvis går det ju lätt en massa fyllnadsord in, tyvärr är lättaste som hjärnan brukar komma på är typ svärord (vet inte varför, kanske något neurologiskt fenomen?) så det är verkligt annorlunda såhär på TV för man måste ta det i åtanke och verkligen fundera på vad man säger!
 

Skärmkap på konstnär! "Dra fram din inre poet!", kryddade tydligen med uttrycksfulla gester!

Nu skall vi fixa inför Galleri KOBRA poesi jammet, lite dekor och planering! Ladda kameror, skriva minneslistor, söka dikter stolar, allt sånt som man kan behöva! Och för mig blir det lite extra té med honung så sista unset höstharkel skulle evaporera!